Vilken konstig fråga.
Man bör väl alltid ta hänsyn till sina medmänniskor oavsett.

Exempel 1 är ju rent elakt, om man vet att vederbörande är blind.

Exempel 2 är ju ett brott att skada med uppsåt.

Hänsyn kan också vara att inte använda ordet handikapp i den mån det går.

#1 Har du några egna efarenheter?

Vilket ord tycker du man ska använda i stället för handikapp?

Funktionsvariation är ett bra ord som inbegriper alla tyckerj ag.

Jag vet inte riktigt vad frågan är…
"Vilka ska man ta hänsyn till och vilka kan man strunta i"

Man ska väl ta hänsyn till alla oavsett vilka besvär de har.

Du har ju erfarenhet av en funktionsvariation.
Då har du kanske upplevt att vissa struntar i att ta hänsyn.

Det kan bero på att de inte vet eller så kan det bero på att de struntar i att ta hänsyn. En annan förklaring kan ju vara glömska, för mycket annat som är viktigare för de personerna.

Jag tror Emo menar i sjukvården - att olika problem/nedsättningar inte tas hänsyn till

#1: I sjukvården tas ingen hänsyn till olika handikapp t ex jag som överviktig eller min dyslexi eller sköldkörtel problem

söker du vård och är överviktigt beror allt på övervikten och man tas inte på allvar i sina problem.

Jag har många olika problem men jag upplever att jag tas på allvar.
Både i privatlivet och i vården.

Om jag visste om att någon har ett funktionshinder eller allergi eller liknande skulle jag alltid ta hänsyn till det.

Vissa är svårare att vara medveten om än andra, som dyslexi t ex.

Tycker dock det är helt galet där t ex läkare inte får säga faktabaserade sanningar för att patienten kan bli kränkt.

#8 Ja ibland är det nog svårt att vara läkare eller annan vårdpersonal.
Patienter som redan tror sig veta vad som felas.
Rädsla för ev. anmälan osv.

#8: Å andra sidan blir det helt galet när läkaren vägrar ta in vad patienten säger utan enbart går efter några få symtom .

#7: vilken tur du haft

#8: Sanningar kan bli kränkande

#9: Tycker dom ska vara rädda för det så kanske dom sköter sig - förr i tiden var det ännu mer bedrövligt , men sen 1177 är det bättre, man har mer insyn

#11: Den var kul :-)

#8 Vad menar du med att sanningar kan bli kränkande?

#14 Bra med 1177. Då går det lättare att reda ut missförstånd. Tyvärr går inte allt att skriva ens där.

Av den anledningen var det bättre på den tiden man kunde ringa direkt till sin läkare om det var viktigt att personalen inte sabbade kontakten. Den möjligheten finns väl kvar om nu någon vågar använda sig av den. Tråkigt nog har de, som bestämmer, gjort att man inte längre ens kan ha kontakt via e-mail.

#16: som i mitt fal - skylls alla mina besvär på övervikten - de lyssnar inte på vad jag säger de ser bara mitt yttre - det är kränkande

#18 Nu vet jag inte vad för besvär du har men många besvär kan relateras till fetma och det måste en läkare få kunna säga

#19: Absolut, samtidigt måste ju läkaren vara lite lyhörd också. Jag gick upp rejält i vikt när jag hade mitt senaste depressionsskov. Jag är väl medveten om de negativa följder det har på hälsan men när man bokstavligen kämpar för livet varje dag känns det inte så prioriterat att ta tag i sin vikt.
Jag sökte hjälp för mitt förhöjda blodtryck som sannolikt var orsak till min huvudvärk.
Jag sitter alltså där på vårdcentralen och säger att jag är mitt i en djup depression, att jag nyligen har kommit ut från att ha varit inlagd i några veckor och mår fruktansvärt dåligt.
Hon tittar på mig, säger bara "Högt blodtryck behandlas med livsstilsförändringar, gå ner i vikt och sluta stressa! Här skriver vi inte ut någon medicin!"
Jag fortsatte att ha ont i huvudet…

(Jag kom senare till en annan läkare på samma vc som sade "Men jisses, det är klart att det bästa är att du går ner i vikt men tills dess sätter vi naturligtvis in blodtryckssänkande!")

Övervikt är ett jättebra exempel faktiskt. Och nu pratar jag generellt och inte om någon specifik i denna tråden.

Men om en patient blir kränkt av att höra att ens livsstil påverkar ens hälsa negativt, när kraftig övervikt kan kopplas direkt till så många sjukdomar så undrar jag varför man ens går till en läkare.

Dessa människor verkar tro att läkare säger att dom är mindre värda som människor pga av sin vikt, istället för att lyssna på hur läkare kan veta vad som hjälper.

Det är det fenomenet jag tycker videon jag postade tidigare demonstrerar så väl.

Hjärtat och organen bryr sig inte om känslor.

#20 Jo, så är det, vissa har valt ett yrke de inte borde få ha.

#21: Inte alltid. För en del år sedan, när jag var mycket rörligare än jag är nu och jobbade som it-tekniker, så drabbades jag av en skärande smärta i ländryggen. Jag är född med en ryggskada i ländryggen som gör att jag i princip alltid har rätt mycket värk, men den har jag lärt mig leva med och jag vet hur den smärtan känns.

När jag då drabbades av den här otroliga smärtan, som gjorde att jag knappt kunde röra mig - samtidigt som jag och en kollega höll på med att byta ut alla datorerna på stadens polishus (nästan varje rörelse kändes som knivar i ryggen), så kontaktade jag min husläkare. Det fanns sådana då, och jag hade varit inskriven hos honom i tio år utan att ha besökt honom en enda gång. Jag går normalt inte till läkare för "ont i ryggen" nämligen.

Jag bad om en undersökning för att se så att det inte hade hänt något med min ryggskada, om den kanske hade förvärrats. Hans kommentar var att smärtan berodde på att jag var överviktig och otränad (vilket inte var helt sant). Fick ingen som helst hjälp, så efter det bemötandet bytte jag läkare. Tyckte han hade tjänat tillräckligt mycket pengar på att vara min husläkare utan att behöva lyfta ett finger.

Några dagar senare var jag hos min massör, som är väldigt duktig på kroppens alla funktioner, och han sa direkt att det lät som om jag hade fått en diskförskjutning i ländryggen. Han förklarade vilka rörelser jag kunde göra för att få kotorna att skjutas tillbaka på rätt plats - och det hjälpte nästan direkt.

Tänk om läkaren hade kunnat se förbi övervikten där, och istället lyssnat på vad jag sa om mina smärtor. Det gjorde han nämligen inte. Då hade jag kanske sluppit jobba flera dagar med de intensiva smärtorna jag hade.

#21: Absolut, och övervikt är ett stort hälsoproblem. Samtidigt är just övervikt faktiskt en konstaterad anledning till sämre bemötande i vårt samhälle rent allmänt.
Lägre lön, sämre läkarvård, förbises oftare när det gäller befordran och anställning mm.
Jag blir helt annorlunda bemött nu både inom vården och i vardagen när jag har gått ner i vikt igen vilket är ganska skrämmande.

Många livsstilssjukdomar hänger ihop med övervikt men man får, som Jane skriver, inte stirra sig blind på vikten heller.
Det finns rätt många läkare som inte vill hjälpa överviktiga patienter med diverse skador och sjukdomar förrän de har gått ner i vikt.
En skadad fot blir tex naturligtvis inte bättre av att man väger för mycket, men den mår definitivt sämre av att inte behandlas när det faktiskt går.
Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra, rimligtvis borde en läkare till en patient med en skadad fot nämna både vikten och åtgärda skadan.

#23: Att gå på fakta inkluderar givetvis att vilja ta reda på den. Den läkaren misslyckades att ta det hela vägen.

Mitt resonemang kan lika gärna handla om att någon blir kränkt av att en massör påstår att diskarna är problemet, fast det objektivt är det.

Sedan tror jag också att just övervikt både känns värre att få påpekat för sig (tvivlar på att få överviktiga inte redan vet riskerna med det) och förenkling och bias av läkare som inte kan se bortom övervikten för att den ofta kan vara skälet. Stigma.

Uppenbarligen verkar många föräldrar bli oerhört kränkta av att få höra att deras barn behöver extra stöd eller i behov av utredning. Deras känslor hjälper inte barnen.

#19: allt har inte med fettma att göra - som överviktig vet man om att man är det inget en läkare behöver skylla allt på

#20: exakt - vilken tur den andra läkaren förstod

#21: som Sköldkörtel sjuk har viktuppgången med det att göra inte min livsstil - när jag blev sjuk (nära döende) gick jag upp 25 kg på 3 månader (hade ingen ämnesomsättning alls)

Det har inget med livsstil att göra ….

#22: Håller verkligen med dig

#23: Ja så typiskt sjukvården - vilken tur du hade en bra massör

#24: 👍

#25: Nej som överviktig ses du som mindervärdig - även fast det nu är en konstaterad sjukdom. Lite som man får skylla sig själv om man är överviktig/fetma det är inte ok.

#32: "Du är lat och saknar karaktär" 😏
(Jag är ironisk alltså, men det är ju det man får höra.)

Ibland undrar jag om de tror att vi är till för dem.
Vet de inte att det är vi hårt arbetande skattebetalare, som betalar deras löner?
Vi vill ha den vård vi behöver. När vi behöver den!

Jag undrar hur de skulle reagera om vi talar om för dem att de inte ser ut som de borde.

#33: Exakt

#34: eller hur

De, som tycker det är roligt med andras handikapp, kan läsa detta och sluta skratta:

https://www.aftonbladet.se/kungligt/a/kEOVGB/kungen-berattar-om-sin-dyslexi-och-problem-i-skolan

#37: Bra kungen ger Dyslexi ett ansikte 💖

#37: Trodde alla journalister visste om kungens dyslexi vid det här laget. Så dålig stil av dem som inte ens nämnde det i sina artiklar. Det är ren mobbing.

Prinsparets stiftelse gör mycket väldigt bra jobb kring dyslexi. Prinsen har också det.

Dom har jobbat mycket med Microsoft för att förbättra stöd och öka förståelse.

#40: Synd att inte pressen skriver mer om det.

#40: Ja de gör mycket bra för oss dyslektiker

#37 Det är väl ändå ytterst få människor som tycker andras handikapp är roligt som väl är.

#43: Det har varit många som gjort sig lustiga över att kungen läste fel på den nya prinsessans namn, både journalister och andra.

#44 Det var ju ganska roligt och de flesta vet om Kungens besvär och det här kan ju t.om belysa problemet med dyslexi ännu mer.

Jag tänkte mer på rena elakheter som i exempel i #0

#45: Tror inte kungen tycker det är så roligt. Han har ju berättat om hur han upplevde att bli dumförklarad för att han hade svårt att läsa redan som barn. Det sitter djupt i honom fortfarande.

Visst hade det kunnat belysa problemet med dyslexi, men det struntade väldigt många journalister att göra. De nämnde inte ens att kungen har dyslexi, utan gjorde sig bara lustiga över att han sa fel.

Jag lider inte av det själv men hoppas och tror att omgivningen är betydligt mer tolerant angående dyslexi idag än när kungen var liten.
Sen har jag inte följt diskussionen om att kungen sade fel om den nya prinsessans namn men tänker att man kanske "kopplar fel" när man läser och inte inser att man säger fel - men att det är lite "lustigt" att en farfar inte vet vad nya barnbarnet ska heta.
Det har ju inte med dyslexi att göra och knappast heller med nervositet efter drygt 50 år på tronen.
Att göra sig lustig över någons handikapp eller funktionsnedsättning är inte kul - men en ren miss kan faktiskt vara det.

Min man har dyslexi.
Himmel vad vi har skrattat genom åren. Skillnaden är väl kanske att han kan bjuda på det. Han tar inte illa upp.

Själv har jag många besvär som har gett upphov till mängder av dråpliga situationer. Jag kan också bjuda på det och skrattar gott själv.

Det ligger kanske i personligheten? Hur känslig man är?

#48: Och hur man skrattar. Ni skrattar förmodligen med din man, inte åt honom.

#49 En kombination skulle jag säga.

#50: Ja, där kan nog självkänsla och "bjuda på sig själv" spela in - fast med skrattar åt tänkte jag nog snarare på hånskratt, inser jag nu och det tror jag inte att ni utsätter din man för. 😃

Om jag trillarr kan min kompis onekligen skratta åt mig även om jag inte tycker det var så roligt själv men hon hånskrattar ju inte.

Hånskratt är ju ganska elakt.

Jag minns ett tillfälle jag var ute med hunden. En man kom cyklande och det var stooora vattenpölar. Han skulle svänga och missade trottoarkanten under vattnet och han själv landade i vattenpölen och cykeln åt andra hållet.

När han slutligen tog på sig den vattenfyllda kepsen sittandes i pölen "dog" jag nästan. Jag skrattade så jag knappt kunde hjälpa honom. Jag skrattade verkligen åt situationen. Han var ju inte skadad men riktigt irriterad.

Så jag kan skratta åt andra och jag accepterar att andra kan skratta åt mig även om jag sjäv inte tycker det är roligt.

#52: Jag älskar sådant eller när folk går in i stolpar (naturligtvis inte om det är allvarliga skador ) det ger mig ett gott skratt älskar charlie shaplins upptåg och helan o halvan - det är helt enkelt roligt när människor snubblar :-)

Angående min dyslexi så skrattade min bror mycket åt mina brev eller kort jag skrev som barn - det sitter i - men tack och lov hade jag en helt underbar svensk lärare i låg och mellan stadiet som struntade i mina stavfel och uppmuntrade mig skriva ändå - vilket gör att jag skriver rätt så mycket i dag (håller på skriva en bok )

Däremot viktiga papper som ska fyllas i - är hemskt jobbigt och är det på engelska ännu värre .

som tur är finns ju rättstavningsprogram som tex här på iFokus som rättar mig när jag skriver fel 😊

Jag skrattar gott åt mig själv i bland då jag kan läsa helt knasigt fel på skyltar - tidningar och tv - kan bli hur tokigt som helst 😂

#54: Du bjuder omedvetet på en sådan sak i denna text också om din lärare från Sverige. ;) (Men alla med hjärna fattar att du menar din lärare i svenska. Men skrivningar blir omedvetet underhållande ibland).

#55: Ha ha ha ja där ser man :-) 😂😂😂

Ett litet bindestreck kan göra susen.